Pelle Olsson

Den här skriften handlar om drogpolitikens två vägar. Jag jämför narkotikaliberalismen i Europa med Sveriges restriktiva syn. Vilka följder har de båda alternativen fått? Vad kan vi läsa ut av all statistik och hur ska vi tolka alla vittnesmål?
Kan vi lära något av historien?
Det menar jag att vi kan.

Häftet utgör en fristående fortsättning på mina reportageböcker om narkotikan i Europa. Om Holland skrev jag i Tre dog, en blev galen (1994), om Tyskland i Vakna, Wolfgang! (1995), om Storbritannien i Smack City, (1996) och nu senast om Schweiz i Det djupaste hålet (1998) Blåljus över Europa är ett försök till sammanfattning och analys.

Min slutsats är att narkotikaliberalismen inte fungerar. Det gjorde den däremot den svenska modellen så länge den var värd namnet. Under 80-talet pressades missbruket tillbaka tack vare massiva insatser från alla håll i samhället. De byggde på principen att det ska vara svårt att knarka och lätt att få hjälp. Åtgärderna var dyra, men de lönade sig både nationalekonomiskt för skattebetalarna och medmänskligt för missbrukarna och deras anhöriga. Idag blåser andra vindar. Narkomanvård och socialvård rustas ner. Fältarbetare försvinner och behandlingshemmen stängs. Snart är det bara polisen kvar att lösa narkotikaproblemet och då har vi hamnat i ett farligt läge. Då riskerar vi en opinion på hemmaplan som kräver att drogerna ska släppas fria och att missbrukarna lämnas i fred eftersom ingenting annat tycks hjälpa.
Utgiven av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. 36 sidor. Slutsåld.